Det här utspelar sig cirka tio år innan första boken, dvs långt innan Alkuin träffat Lin. Kriget med demonerna har nått en ny fas och Alkuin har nått fram till Kaopinyin-Den där de sista av hans krigarorden precis mött demonerna i strid.

Kapitel 1

Vinden sliter i de trasiga fanorna på slagfältet, smattrandet är nästan öronbedövande, hårt och stumt i den kalla höstnatten. Ett isande regn faller tungt och den böljande dimman döljer horisonten. Alkuin sveper manteln runt sig och försöker skydda sig mot kylan bäst han kan medan vinden driver det iskalla regnet genom kläderna.

Runt honom ligger kroppar från fallna fränder, söndertrasade och täckta av den smutsiga leran. Svagt, nästan som ett eko letar sig en röst över fältet, sjungandes på det gamla språket, ihåligt och sorgset. Alkuin kisar genom regnet som stänker mot hans blanka svärd. I samma ögonblick släpper himlen lös en blixt som lyser upp slagfältet som om det vore mitt på dagen. Knallen som följer omedelbart efter skakar marken likt en osynlig jätte tagit ett kliv över de döda kropparna. Längre bort mot horisonten kan han se Kaopinyin-Dens ruiner avteckna sig som en svart silhuett mot de framrusande molnen. En demon sitter på krönet till den främre muren med liksvepningen böljande i vinden.

Alkuin stryker regnet ur ögonen och tar ett djupt andetag. Andedräkten bildar ett vitt moln när han andas ut. Har demonen sett honom? Vad väntar den på i så fall? Svärdet är tungt i handen på honom och glänser av regnet som rinner längs eggen. Ytterligare en blixt lyser upp slagfältet, nästan vågrätt med marken den här gången och knallen tar luften ur lungorna på honom. Återigen blickar han mot krönet men demonen är borta. Alkuin tittar åt höger, vänster, vänder sig om och sedan tillbaka igen. Där står demonen. Den har dykt upp från ingenstans. Alkuin är en erfaren krigare och låter sig sällan skrämmas, men den här gången är det annorlunda.

Demonen lutar huvudet åt sidan för att skärskåda krigaren som en rovfågel studerar sitt byte. Håret är långt, tovigt och döljer det mesta av ansiktet men Alkuin kan ändå se de döda ögonen som stirrar rakt igenom honom. Han har varit med förr och stålsätter sig mot demonens blick. Han får inte vackla nu. Krigaren tar ett steg tillbaka och demonen sträcker på sig.
– Alkuin, jag vet vem du är. Ditt namn viskas även på den andra sidan, men jag fruktar Dig icke.
Alkuin vet bättre än att svara och demonen öppnar tyst sina vingar. Smutsiga fjädrar lossnar och sveps med av vinden. Det är en vacker och skräckinjagande syn. Alkuin förstår att det kommer bli en hård strid.

Han ställer sig i position, vänster hand i en skyddande gest med lill- och ringfingret hårt knutna och de tre andra fingrarna utspärrade. Högerhanden håller svärdet utsträckt bakåt, redo till attack. Det sjunger tyst när vattendropparna träffar den blanka ytan. Plötsligt gör demonen ett utfall och hoppar rakt över Alkuin, den glider på de väldiga vingarna, drar sitt svärd och attackerar i en enda smidig rörelse. Krigaren duckar, snurrar runt och parerar. Alkuin förbannar sig själv, han borde ha förutsett att attacken skulle komma ovanifrån. Utan att tveka en sekund tar han spjärn mot marken och hoppar efter demonen. Demonen vänder sig om, överraskad av den snabba motattacken och slår med vingarna bakåt för att stanna.

De möts i luften och demonen sparkar med all sin kraft mot Alkuins vrist. Med ett enda kraftfullt tag med vingarna skickar demonen de båda mot marken och Alkuins arm trycks hårt mot marken. Han är fast men spinner runt och skickar demonen bakåt med en rundspark. Svärdet tappade han när demonen tryckte ner honom mot marken. Han sträcker sig efter det men demonen skickar ut tre sylvassa pilar från ett gömställe i sin rustning. Blixtsnabbt värjer Alkuin sig mot de två första genom att slå undan dem. Den tredje pilen fångar han mellan pekfingret och tummen med högerhanden. Kvickt kastar han tillbaks den mot demonen som tvingas ducka och Alkuin utnyttjar tillfället till att plocka upp sitt svärd.

Igen möts de och striden blir frenetisk. De hugger, parerar, sparkar och slår om vartannat och verkar jämnstarka. Båda letar efter misstag eller en svaghet hos den andre så de kan få ett övertag. Striden går över slagfältet och demonen tar plötsligt ett språng upp på muren till Kaopinyin-Den och är försvunnen. Alkuin klättrar efter. Likt krigarna ur de gamla sagorna har han förmågan att glida på vinden, att nästan kunna flyga, men det kräver koncentration och styrka och just nu behöver han fokusera på striden. Han når krönet, beredd på att när som helst bli attackerad men han ser inte till demonen. Utsikten är fruktansvärd. Slagfältet är täckt av döda kroppar som fläckvis lyses upp av månen som skiner genom de trasiga molnen.

Han torkar det kalla regnet ur pannan med baksidan av handen och stryker bak håret. Alkuin står kvar ett tag men demonen är borta. Lurad, tänker han. Demonen lekte med honom, ville testa hans stridsförmåga. När de möts nästa gång kommer demonen att ha ett övertag. Krigaren biter ihop så det knakar i tänderna och sticker svärdet i skidan. Han tänker på Systerskapet, de mystiska visa kvinnorna uppe i bergen. De kanske kan hjälpa honom? Ja, så måste det bli, en allians mellan de gamla gudarna och den sanna vägen. Solen bryter igenom molnen vid horisonten och gryningens kalla ljus strilar över slagfältet. Han hoppar vigt ner från muren och styr sina steg österut, mot de Grå systrarnas orden.